Lögn, förbannad lögn, och...

En ofta återkommande åsikt från högerhållet är att svensk media är vänstervriden. Det spelar ingen roll att åtta av de tio största tidningarna är liberala eller konservativa, när journalisterna själva är socialdemokrater eller ännu värre. Men vad finns det för bevis för det påståendet?

Standardargumentet, som senast användes av Stockholm Spectator, är en undersökning från Journalistik och Masskommunikation, Göteborgs universitet. Den visar att hela 31% av journalisterna sympatiserar med Vänsterpartiet! Även Folkpartiet är överrepresenterat. Socialdemokraterna, och speciellt moderaterna, är underrepresenterade. Ett anmärkningsvärt resultat, men låt oss titta närmare på undersökningen. Vi struntar i att professor Kent Asp på JMG hävdar att journalisters partisympatier har begränsad påverkan på deras rapportering. (När rapporten dras fram brukar just den delen av någon anledning ignoreras.) Det räcker med att titta närmare på siffrorna själva för att upptäcka frågetecken.

Svarsfrekvensen i undersökningen låg till exempel på endast 57%. Hur kan vi veta säkert att de som valde att svara ger en representativ bild av hela journalistkåren? Det kan vi naturligtvis inte. Dessutom är undersökningen fem år gammal: Vänsterpartiet hade i riksdagsvalet 1998 fått 12%, och nästan 16% i EU-valet 1999! I undersökningen från JMG befanns 15% av allmänheten vara vänsterpartister. Om man ska hävda att undersökningens siffror fortfarande gäller måste man alltså samtidigt hävda att 15% av svenskarna skulle rösta på Vänsterpartiet om det var val idag, något som är värt att hålla i minnet nästa gång undersökningen dras fram.

Vi och Dem

I den svenska ekokamm... eh, blogvärlden har det på senare tid varit en del diskussioner om vad som skiljer personer på vänster- och högersidan åt, förutom förstås åsikterna. Johan Norberg hävdar att liberaler bevisar sina teser med rader av exempel, medan socialister istället höjer rösten. (Johan själv har tydligen bara hittat ett enda exempel som stödjer hans tes, något som en "skrikande socialist" kanske skulle uppfatta som ironiskt.)

I dibbuk kan vi läsa att de högerbloggarna "dominerar" eftersom liberaler tror på individen, medan socialister istället "utgår från kollektivet". Intressant teori, men jag vet inte om jag tror på den. (Det Socialistiska Kollektivet har nämligen förbjudit mig att göra det.) Det kan mycket väl vara sant att det finns en övervikt av högerbloggare i Sverige, även om det inte saknas välskrivna och intressanta bloggare från vänster. Men om dibbuks tes vore korrekt skulle vi se samma förhållande även i USA, där förhållandet snarare är det motsatta. Lennart Frantzell presenterar en troligare teori: de som redan har makten är mindre motiverade att blogga än de som inte har den. Att, som Johan och dibbuk, påstå att vänstern saknar såväl fritänkare som argument känns mer som smutskastning än något annat.

Sedan kan jag inte heller instämma i dibbuks påstående att vänsterns idéer krossats av verkligheten: Reinfeldt anammar förslag från LO, och säger att "Den tid då moderaterna ville göra revolutionerande förändringar och göra om jättemycket i Sverige ... är i grunden förbi." Folkpartiet törs inte gå till val på att sänka skatterna. Det här är några av de senaste exemplen på hur socialdemokraternas ekonomiska politik, efter att ha blivit hårt kritiserad av de borgerliga partierna, anammas som det naturliga normaltillståndet. Pär Nuder skrev om just det i DN i höstas:

Först är moderaterna emot. Sedan - när de inser att medborgarna faktiskt gillar de socialdemokratiska reformerna - blir man för. Folkpension, allmän sjukförsäkring, barnbidraget, fri sjukvård, ATP är några äldre exempel. Utbyggnaden av högskolorna runt om i hela landet och maxtaxan i barnomsorgen är några nutida. Vad kommer nästa vecka? Skatterna? Försvaret? Sjukvården?

En träffsäker bild av vilka som varit den drivande kraften i svensk politik.

Växthuseffekten

En fråga som har orsakat mycket diskussion under lång tid är global uppvärmning. En viktig anledning till det är att frågan har tydliga politiska kopplingar: vad bör vi göra åt frågan? Och vet vi över huvud taget att vår civilisation påverkar klimatet?

Bushadministrationen har, för att uttrycka det snällt, varit tveksam till den vetenskapliga majoritetens åsikt. Det beror inte på att bevis har saknats: i juni 2001 hävdade en rapport (som vita huset hade beställt) från National Academy of Sciences att ja, en ökande koldioxidhalt leder till stigande temperaturer. I juni 2002 kom en rapport från the US Environmental Protection Agency som sa att ja, mänskliga orsaker ligger bakom de stigande temperaturerna. Men ett år senare var Bush och hans kompisar redo att gå till handling: När EPA kom med ännu en rapport ersatte administrationen en referens som pekar på stigande temperaturer med en referens till en rapport (bekostad av the American Petroleum Institute!) som hävdar motsatsen. Andra referenser som pekade på jobbiga fakta ströks helt, och resultatet blev ännu ett exempel på när vetenskapen får böja sig för politiken.

På senare tid har bästsäljande författaren Michael Crichton gett sig in i diskussionen med sin bok State of Fear, som handlar om ekoterrorister som genom terrordåd vill lura allmänheten att klimatet håller på att förändras. Med boken vill han hävda att det inte finns någon vetenskaplig grund för att våra koldioxidutsläpp påverkar klimatet. En lång källförteckning ska styrka hans tes. Och den amerikanska högern gillar boken. Den republikanske senatorn James Inhofe kallade boken "the real story" om global uppvärmning. Den konservativa sajten ChronWatch prisar hur den avslöjar de grönas lögner. Problemet är bara att Crichton har fel. Forskare som Crichton refererar till menar att han har missuppfattat vad de skrivit. Sajten RealClimate visar, punkt för punkt, hur Crichtons argument faller ihop när man studerar dem närmare.

Det kanske värsta exemplet är när Crichton hävdar att doktor Jim Hansen överskattade uppvärmningen med 300%. Påståendet kommer från Patrick Michaels, som 1998 hävdade att Hansens modell från 1988 över kommande temperaturförändringar hade varit alldeles för pessimistisk. Sanningen är att Hansen 1988 presenterade tre modeller, A (värsta fallet) B (medelfallet) och C (bästa fallet). Hansen hävdade att scenario B var mest troligt, och 1998 hade temperaturen faktiskt ökat mer än vad det scenariot förutspådde. Det Patrick Michaels då valde att göra var att, i ett vittnesmål inför kongressen, endast presentera scenario A för att misskreditera Hansen!

Nu har Per Ericson i Smedjan skrivit om Crichtons bok. Per imponeras över hur Crichton lyckats få med temperaturkurvor och litteraturhänvisningar i romanen. Visst, Per nämner i förbigående att Crichton "ger en helt missvisande beskrivning" av James Hansens ståndpunkt, men kommenterar det endast med "Självklart kommer Crichtons kritiker att hänvisa till varje upptänkligt litet misstag för att misstänkliggöra honom ... men sådant felfinneri är nog främst ett sätt att försöka tysta kritiken." Ganska märkligt att se hur Per struntar i rena lögner så länge det är miljönissarna som tar smällen. Och märkligare blir det. När Per ska hitta en klimatforskare som tonar ner växthuseffekten väljer han - just det - Patrick Michaels.

Bulten i Bo

En blogg som det alltid är kul att läsa är Bulten i Bo. När likformigheten hos högerbloggarna går så långt så att en del kopierar pressmeddelanden från Timbro rakt av är Bultens något elaka humor en frisk fläkt.

Ett exempel på detta är när Dick Erixon klagar på att New York Times skriver om bloggen Iraq the model, och "med deras rätta namn hänger ut" de tre bröderna som driver bloggen. Dick är så upprörd att han i hastigheten jämför dagens Irak med nazityskland, utan att tänka på vad det säger om USA. Bulten pekar då på att namnen avslöjats tidigare - på erixon.com!