Växthuseffekten

En fråga som har orsakat mycket diskussion under lång tid är global uppvärmning. En viktig anledning till det är att frågan har tydliga politiska kopplingar: vad bör vi göra åt frågan? Och vet vi över huvud taget att vår civilisation påverkar klimatet?

Bushadministrationen har, för att uttrycka det snällt, varit tveksam till den vetenskapliga majoritetens åsikt. Det beror inte på att bevis har saknats: i juni 2001 hävdade en rapport (som vita huset hade beställt) från National Academy of Sciences att ja, en ökande koldioxidhalt leder till stigande temperaturer. I juni 2002 kom en rapport från the US Environmental Protection Agency som sa att ja, mänskliga orsaker ligger bakom de stigande temperaturerna. Men ett år senare var Bush och hans kompisar redo att gå till handling: När EPA kom med ännu en rapport ersatte administrationen en referens som pekar på stigande temperaturer med en referens till en rapport (bekostad av the American Petroleum Institute!) som hävdar motsatsen. Andra referenser som pekade på jobbiga fakta ströks helt, och resultatet blev ännu ett exempel på när vetenskapen får böja sig för politiken.

På senare tid har bästsäljande författaren Michael Crichton gett sig in i diskussionen med sin bok State of Fear, som handlar om ekoterrorister som genom terrordåd vill lura allmänheten att klimatet håller på att förändras. Med boken vill han hävda att det inte finns någon vetenskaplig grund för att våra koldioxidutsläpp påverkar klimatet. En lång källförteckning ska styrka hans tes. Och den amerikanska högern gillar boken. Den republikanske senatorn James Inhofe kallade boken "the real story" om global uppvärmning. Den konservativa sajten ChronWatch prisar hur den avslöjar de grönas lögner. Problemet är bara att Crichton har fel. Forskare som Crichton refererar till menar att han har missuppfattat vad de skrivit. Sajten RealClimate visar, punkt för punkt, hur Crichtons argument faller ihop när man studerar dem närmare.

Det kanske värsta exemplet är när Crichton hävdar att doktor Jim Hansen överskattade uppvärmningen med 300%. Påståendet kommer från Patrick Michaels, som 1998 hävdade att Hansens modell från 1988 över kommande temperaturförändringar hade varit alldeles för pessimistisk. Sanningen är att Hansen 1988 presenterade tre modeller, A (värsta fallet) B (medelfallet) och C (bästa fallet). Hansen hävdade att scenario B var mest troligt, och 1998 hade temperaturen faktiskt ökat mer än vad det scenariot förutspådde. Det Patrick Michaels då valde att göra var att, i ett vittnesmål inför kongressen, endast presentera scenario A för att misskreditera Hansen!

Nu har Per Ericson i Smedjan skrivit om Crichtons bok. Per imponeras över hur Crichton lyckats få med temperaturkurvor och litteraturhänvisningar i romanen. Visst, Per nämner i förbigående att Crichton "ger en helt missvisande beskrivning" av James Hansens ståndpunkt, men kommenterar det endast med "Självklart kommer Crichtons kritiker att hänvisa till varje upptänkligt litet misstag för att misstänkliggöra honom ... men sådant felfinneri är nog främst ett sätt att försöka tysta kritiken." Ganska märkligt att se hur Per struntar i rena lögner så länge det är miljönissarna som tar smällen. Och märkligare blir det. När Per ska hitta en klimatforskare som tonar ner växthuseffekten väljer han - just det - Patrick Michaels.