Bulten i Bo noterar skarpsynt att när Ali tog upp att USA stödde Saddam Husseins regim under 80-talet kallade Dick det för "den realpolitik som Nixon och Kissinger förde". Problemet är att det var Dicks favorit Ronald Reagan som satt i vita huset under 80-talet och förde realpolitik. Mer info (samt förstås bilden på en leende Rumsfeld som skakar hand med Saddam) finns i följande dokument hos George Washington University. Särskilt intressant är sammanfattningen:
The documents included in this briefing book reflect the realpolitik that determined this country's policies during the years when Iraq was actually employing chemical weapons. Actual rather than rhetorical opposition to such use was evidently not perceived to serve U.S. interests; instead, the Reagan administration did not deviate from its determination that Iraq was to serve as the instrument to prevent an Iranian victory.
Om vi antar att Dick faktiskt känner till när Nixon var president återstår bara möjligheten att han medvetet vilseleder för att komma ifrån obehagliga fakta. Sorgligt att en sådan gigant i den svenska samhällsdebatten väljer att ta till dylika metoder.
3 kommentarer:
Tack för din intressanta kommentar! Jag håller med om att Reagan följde i Nixon/Kissingers fotspår i utrikespolitiken, och att det därför kan vara motiverat att referera till dem. Däremot verkar det inte som om Dick anser att Reagan är en realpolitiker:
Till urtypen för neokonservativa kan alltså Ronald Reagan räknas ... de neokonservativa vill skapa frihet och möjligheter för människor var de än bor i världen. Onska är lika oacceptabelt i Irak som i USA eller Europa.
Neo-konservatism något för Sverige?
Med Henry Kissinger i spetsen hävdar 'realpolitikerna' fortfarande ... att det inte bara är naivt, utan också kontraproduktivt att kräva frihet och demokrati av tyrannierna. Sådana krav hotar stabiliten. Och stabilitet är viktigare är frihet.
...
Men idealister som Sharansky - och Ronald Reagan och George W Bush - ser längre.
Blogg 3 mars
Din tolkning av Erixons uttalande var betydligt klarare än originalet.
Det är möjligt att definitionen av neokonservatism skiljer sig åt från person till person, men enligt Dick så är ondska oacceptabelt för en neokonservativ var den än finns. Med grundval av det har jag svårt att se Reagan som neokonservativ, då han verkade köra på linjen "ändamålen helgar medlen". Sydkorea har kanske rört sig i demokratisk riktning, men samma sak gällde inte för Irak under Saddam. Och det är inte det enda exemplet.
Det finns gradskillnader i helvetet säger du, men det verkar även finnas rejäla gradskillnader i synen på neokonservatism.
Att, som Dick, beskriva neokonservativas utrikespolitik som att "ondska är oacceptabelt överallt" rimmar illa med till exempel Jeane Kirkpatricks doktrin, där diktaturer var helt okej så länge som de var högerdiktaturer.
En sådan utvidgning av begreppet gör enligt mig att gränsen mellan neokonservatism och realpolitik blir ganska suddig.
Skicka en kommentar