lördag, juni 25, 2005

Folkpartiet gör helt om!

Ni kanske minns byggkonflikten i Vaxholm? Folkpartiets inställning var tydlig: det fanns ingen anledning att gästarbetare (i det här fallet byggarbetare) från Lettland skulle ha löner på svensk nivå, när lönen de hade i alla fall var okej med lettiska mått mätt.

Nu verkar det dock som om Folkpartiet har dragit tillbaka sin ståndpunkt för att istället med bestämdhet hävda motsatsen. Hur ska man annars tolka EU-parlamentarikern Cecilia Malmströms kommentar till gästarbetares (i det här fallet EU-parlamentarikers) nya lön?
-Det är skönt att alla får samma lön.

Skönt? Att alla, oberoende av hemland, får samma lön? Utan koppling till t.ex. vad deras landsmän tjänar i hemlandets parlament? Tydligen är det så det ska vara enligt det nya Folkpartiet.

Cecilia förtjänar all respekt: det är inte lätt att bryta med sina gamla åsikter. Möjligen underlättades kursändringen av att Cecilias månadslön höjdes med 16,000 kronor, eller med andra ord, fyra lettiska byggarbetare.

tisdag, juni 07, 2005

Är det fegt att vara för republik?

Dagen innan nationaldagen publicerades två debattartiklar i två dagstidningar. Författarna till de två artiklarna kom från olika ställen på den politiska skalan, men de hade kommit fram till samma slutsats: att monarkin inte hör hemma i det moderna svenska samhället.

I Svenska dagbladet skrev Birgitta Ohlsson (fp) tillsammans med nio andra liberaler att
För vänner av just mänskliga rättigheter, meritokrati, marknadsekonomi och det öppna samhället strider monarkin mot ideologins innersta kärna.

I DN skrev Britta Lejon tillsammans med flera andra (i de flesta fall socialdemokrater) att
Posten som statschef ska tillsättas på meriter, inte ärvas. I en demokrati kan aldrig börd kvalificera till någon som helst ställning eller anställning.

Det låter enkelt, och egentligen är det precis så enkelt. Men nu finns det förstås de som inte håller med. I Expressen idag kallar förre moderatledaren Ulf Adelsohn artiklarna för en "samordnad attack" som är "feg och försåtlig". Tyck vad du vill om kungen, men gör det inte alldeles innan nationaldagen, verkar hans budskap vara.

Ulf drar fram monarkisternas vanligaste argument: en majoritet av svenska folket vill ha monarki. Och visst är det så, även om den majoriteten visat tecken på att minska något den senaste tiden. Men bara för att en majoritet vill ha ett visst statsskick betyder det inte att det det statsskicket automatiskt är demokratiskt. Låt oss anta att 51% av svenska folket av någon anledning skulle vilja att Göran Persson skulle bli statsminister på livstid. (Långsökt, visst, men det är inte det som är poängen.) Tror någon att Ulf i så fall skulle stå upp och säga att det inte alls strider mot demokratin?

Det näst vanligaste argumentet hittar man bland annat på Monarki.nu: att statschefen ska företräda hela nationen, inte bara de som röstar på honom. Men är det inte bättre att i alla fall någon röstade på statschefen, än att ingen gjorde det? Och erfarenheterna från 9/11-attackerna visar att amerikanerna kunde (tillfälligt) som en man sluta upp bakom en president som inte ens fick flest röster i senaste presidentvalet.

Det tredje stora argumentet har framförts av bland annat Herman Lindqvist: att det svenska kungahuset är en länk bakåt till historien, och att det därför måste vara kvar. Förr i tiden hade vi dödsstraff i Sverige, men ingen verkar vilja återinföra det för att "bevara kontinuiteten". Dessutom borde Herman känna till att vi svenskar förr i tiden faktiskt hade rätt att "välja" våra statschefer: i den Yngre Västgötalagen slogs det fast att "Svear äger att kungar taga och vräka". Nu var det inte några med våra mått mätt några demokratiska val det handlade om, men inte heller dagens ärftlighetsprincip som slogs fast först i 1810 års riksdag.

Så för att besvara min egen fråga: det är inte fegt att vilja ha republik. Det är i själva verket fullständigt naturligt att vilja rensa ut de sista odemokratiska resterna ur Sveriges grundlag.

måndag, juni 06, 2005

Munkhammar har rätt!

Inte i allt förstås, men jag håller med om att de fem sista kilometrarna i Stockholm Marathon är jobbigare än de första 37. Men det var en enorm känsla att springa in på stadion!